Nu har jag gjort det. Det som ska vara så omtalat och omtyckt av alla gjordes relativt spontant idag. Sådana mysiga höstpromenader alla pratar om. Tanken var inte att ta en långpromenad, men så blev det.
Iklädd blommiga stövlar fick jag känslan av att vara oövervinnerlig. Tappra steg tog mig och hundarna in på en sedan tidigare okänd stig och slutdestinationen var okänd. Vi gick vilse och jag fick möjligheten att filosofera kring meningen med gläntor - dock kom jag aldrig fram till något mer än att de just idag var onödiga.
Som saknat från min barndom, fick jag också idag möjligheten att plaska i vatten och lera med mina stövlar. Att jag inte gjort det som liten beror inte på att jag varit skogs- eller stövellös utan snarare på att jag som liten var hemskt renlig av mig, så fort jag fick minsta sandkorn på mig sade jag "yssa" och torkade av mina händer. Men idag kom njutningen. Att få stå i lerpölar med stövlar och se den blöta jorden lämna märken på mina fotbeklädnader fick mig att känna en otrolig avslappning och om det inte var för att jag i samma stund som jag såg ner på mina stövlar hade sett otaligt många sniglar, hade jag nog kunnat tänka mig en utökad vattenplaskfritid.
Det kanske för övrigt kan ses som ett steg i fel riktning när jag nu i myndig ålder (för att i en motsägelsefull mening ge mig själv vuxenpoäng) ser mig själv som mer benägen att plaska i vatten- och lerpölar än jag var som fyraåring. Det kanske är det här mitt krypande har gjort med mig.
Komiskt nog har detta blivit en söndag bestående av en lång skogspromenad och en mysig hemmakväll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar